TACKSAM FÖR LIVET

Ikväll har det varit sol hela kvällen, så vi spenderade en lång tid, på en lång och chill promenad nere på byn. Det är så fint att gå här runt i byn, önskar att man fick den känslan man får här, lite oftare. Den här myskänslan. Mys, vänlighet, ombonat, glatt, ja ni fattar, den känslan! Den får man här, vars man än är och vilka man än möter.

Det var i alla fall en fin och skön promenad. Dock fick Mittzi ett ragg, och jag blev lite stressad, för jag fick han inte att vända... antagligen en lapp-hunn, som inte förstå vad man säg, haha. Eller så la han bara dövöra till - mest troligt. Klart han blev kär i min snygga lilla tik! Finns ingen snyggare tik, så det så. Och det var det han såg, han ville ta chansen. Men tillslut så kom vi ifrån honom, tack och lov. Jag hade inte velat ha med han hem hit upp, på Rudes. Det hade kunnat bli jobbigt.

Hur som helst, så avslutade vi den fina promenaden på kyrkogården, man får inte ha med hundarna in, så jag bar Mittzi, (för då räknas det ju ej), men jag kan säga, att det blev tungt i längden! Vi hälsade på Lisbeth & Roy (pappas ena moster och hennes man), Roland (pappas ena morbror) och Rudolf och Märta (pappas mormor och morfar), jag har ju inte träffat hans mormor och morfar i verkligheten dock, men jag hälsade på dom ändå. Dom ligger allihopa på samma "rad", bredvid varandra. Det var fint & lugnt där, rofyllt! Det är sjukt, att det var 2002 som Lisbeth lämnade, minnet från hennes begravning är så otroligt starkt. Men så börjar man tänka ytterligare, och det är två år och 7 månader sen pappa gick bort... alltså, tider, händelser, livet... mycket är konstigt här i livet, mycket är orättvist, allt går snabbt, man hinner inte tänka. Tänk, om jag vid födsel, skulle se hur livet skulle se ut, hur hade det varit? Hur hade det känts? Jag har sagt det förut och säger det igen, TACK OCH LOV, att vi ingenting vet i förväg. För än hur mycket hemskt och jobbigt som händer, så går allt så fort och man har ingen tid för att tänka, utan man ska bara se till att, så fort som möjligt, resa sig igen. Le. Och hur vore det annars, om vi inte gjorde det? Vi måste leva, om vi är friska och kan, än vad som drabbar oss, leva för den fantastiska familj och människor man har kvar. Leva för ens egen skull. Och leva med alla fantastiska minnen som man faktiskt har, och leva med att för alltid sakna. Jag vill leva, och är otroligt glad och tacksam för att jag faktiskt gör det, efter så mycket svåra stunder.